26 JUNI.

Imorgon är dagen jag ska ringa tusen samtal och fixa skit som jag bara vill ha överstökat.
Idag är ännu en latdag. Jag sover tolv (!?) timmar varje natt och skulle lätt kunna sova mer, men jag tvingar mig upp då jag avskyr känslan jag får när dagen rinner ifrån mig. Jag som lätt gick upp sju-åtta varje morgon för bara några veckor sedan, vad hände?
Nu känner jag helt genuint, varje morgon, att jag verkligen inte vill gå upp. Jag vill inte gå upp och leva, kort och gott. En känsla jag bara låter vara. Istället försöker jag komma på vad tusan jag har för intressen för att kunna få lite glädje därifrån. Jag har märkt att det krävs inte mycket för att jag ska bli nöjd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0